Jag blev utmanad av Andromeda att skriva om ett barndomshyss jag gjort. Jag är rädd att jag gjort många… men det här var det första som dök upp av dem i mitt minne:
Jag kan väl ha varit cirka 7-8 år. Jag och min kompis Lotta var väl lite uttråkade kan jag tro, det var vinter och vi fick en knäpp idé, såna där man kunde få titt som tätt när man var barn. Vi tog en massa snö och hällde ner i folks brevlådor, längre än så tänkte vi inte. Vi tyckte väl det var roligt eller spännande på något sätt. När vi hade gjort det i ett hus, vet inte om det var det första vi besökte så gick vi gatan fram. När jag vände mig om såg jag en tant som gick med raska steg en bit bakom oss. Det som gjorde mig ytterligare uppmärksam på henne var att hon hade inga ytterkläder, bara en kofta. ”Vi springer” väste jag till Lotta. ”Nej!” sa hon panikslaget, ”det verkar bara mer misstänksamt”. Men jag var livädd och började ändå springa när jag såg tanten komma närmare och närmare. Till min förskräckelse märkte jag att Lotta inte hängde på, och när jag tittade bakom mig medans jag sprang såg jag att tanten haffade henne…
Jag sprang hem till mina morföräldrar som jag bodde hos, kröp under deras köksbord och grät. Jag var livrädd och förtvivlad. Efter en stund ringde telefonen. Lotta hade fått uppge mitt telefonnummer, och till slut blev hon ju förstås släppt. Tanten var arg därför att det bodde många gamla i trapphuset där vi lagt snö i brevlådorna, och hon var rädd att de skulle kunna halka. Som om vi hade tänkt så långt…
End of story… =)
Senaste kommentarer