Flickvän

Mitt senaste ex har ju jag haft svårt att släppa. Men till slut måste man ju. Både i verkligheten och i tankar. Så det har jag gjort. Vi har ingen som helst kontakt längre. Bara hans mamma har ringt några gånger, senast i somras. Hon har lite svårt att släppa, vi stod varandra nära. Vi skulle ju kunna ha kontakt om vi vill, men jag har inte riktigt vetat om jag vill, eller orkar rättare sagt. Ikväll ringde hon. Hon tyckte det var länge sen. Det var det och jag blev glad att hon ringde. Men hon lät inte så glad, vi pratade om ditt och datt, hon har inte så lätt att prata om känslor. Så när vi skulle lägga på frågar hon plötsligt försiktigt om jag träffat någon. Nej sa jag automatiskt, det är väl inget hon egentligen har att göra med, och den jag har träffat vet jag ju inte ens om jag ska fortsätta träffa. Har Han det? frågade jag, det blev liksom naturligt efter hennes fråga. Ja, sa hon. Precis nyligen. Har du träffat henne? Nej. Sen la vi snart på luren. Och det kändes konstigt för mig. Jag vet inte om jag ville ha den här informationen. Varför fick jag den? Tyckte inte det var riktigt likt henne att ta upp såna frågor… Det är väl strunt samma, jag har ingen kontakt med honom, jag vet att han vill träffa någon. Men det är känsligt. Visst. Och konstigt nog har jag drömt om honom flera gånger på sista tiden. Jag kan dock inte riktigt släppa varför hon ringde och talade om det för mig…

Kidnappad

Igår blev jag kidnappad. En riktigt trevlig kidnappning var det. En kollega/vän som jag inte träffat på ett år hörde av sig. Vi två jobbade ihop med en annan tjej för 5 år sen, henne har jag mycket kontakt med. Min manliga vän frågade om vi skulle åka hem till henne och våldgästa henne. Jag som älskar alla sorters överraskningar bestämde genast att vi bara skulle åka dit. Kollegan/vännen blev orolig för att hon kanske inte skulle gilla att vi bara kom, men jag visste att hon var ensam hemma och skulle bli jätte glad om vi dök upp. Vilket hon blev också, och det blev en supertrevig kväll med mycket snack om livet. Det nästan bästa av allt var att min vän som hämtade mig hade med sig sin hund, en liten chiwowa, jag hade inte träffat henne på tre år, och vi visste inte om hon skulle känna igen mig. Men när hon var liten tog jag hand om henne hela dagarna på jobbet när min kollega var ute hos kunder, han är säljare. Då var vi helt tokiga i varandra, jag har saknat henne jätte mycket. Och det var helt underbart att se, hon blev sjövild när jag kom ut till bilen. Hon var överlycklig och jag också. Hela kvällen låg hon så tätt intill mig hon kunde, vi myste och myste. Efter kvällens slut skildes vi åt, jag, och mina två gamla kollegor/vänner och vi lovade varandra att det inte ska ta ett år till nästa gång.

Grått

Det var minsann ingen solig, gnistrande vinterdag jag fick vakna upp till idag… grått, regntungt, småblåsigt ser det ut som. Hade föredragit det första alternativet. Jag har inte sovit lite heller kan jag avslöja, tolv timmar prick! Nog för att jag tyvärr behöver mycket sömn, men det här var lite väl. Beror nog på att jag är förkyld och ändå har jobbat hela veckan. Var verkligen helt slut igår. Idag är jag fortfarande lika förkyld men inte lika trött. Idag kommer inte mycket hända här, jag behöver vila. Ska träffa en kompis på eftermiddagen, vi ska diskutera jobb. Det kommer bli ett vikariat ledigt hos oss, och jag vill som vanligt släpa dit henne. Jag tog henne till mitt förra jobb, hon hade adlrig jobbat på kontor tidigare, men det funkade jätte bra. Den här tjänsten blir en ännu större utmaning om hon tar den, men som vanligt har jag en ledning på jobbet som inte orkar ta tag i saker. De har ingen aning om hur de ska lösa situationen och blev bara glada när jag hade ett förslag. Vi får se.

Äntligen

Tänk, jag klarade det! Har jobbat hela veckan fast jag varit dyngförkyld. Detta är den vecka  i månaden jag ”inte kan” vara sjuk. Som mest att göra med flera deadlines och en resa där biljetten är betald i förväg. Så jag jobbade, och snorade, och flög, och fick rejäla lock i öronen. Men nu är det fredag. Och jag gick hem tidigt,  redan efter fikat. Allt är klart för den här månaden. Och nu ligger 3, inte 2 dagar, av ledighet framför mig, lör-mån. Helt underbart, jag har hyrt 2 filmer som jag tror kan vara bra. Så nu – nu ska jag koppla av. Riktigt, riktigt ordentligt!

Berörd

Tänk… jag blir faktiskt inte klok på mig själv. Idag pratade jag med den här killen i telefon som jag är lite involverad i just nu. Han skulle åka iväg några dagar på jobb, det  visste jag. I telefon låter han så gullig så jag blir knäpp. När vi lagt på luren börjar jag gråta. På jobbet. Inte för att han gör mig ledsen, inte ens för att jag är ledsen. Utan rätt och slätt för att han berör mig. Mer än jag vill erkänna för någon, och allra minst mig själv. Jag stretar emot som en hund i koppel som inte vill gå. Eftersom jag reagerar så starkt på den här killen måste det innebära att det var länge sen jag blev så här berörd av någon. Och det var det. Jag vet när det var så här sist. Det var med min stora kärlek. För 5 år sedan. Vad gör man…

Flyg

Jag har visst aldrig flugit tidigare när jag är förkyld, i så fall skulle jag ha kommit ihåg det. Kunde aldrig tro att det skulle vara så smärtsamt. Att lyfta var inga problem varken igår eller idag. Men att landa… så vidrigt. Bara vänstra örat, men inte bara örat utan hela vänstra sidan av huvudet sprängvärkte hela vägen ner. Och sen ett lock som tog ända till igår kväll att bli av med. Det jag fick nu på vägen hem sitter så klart i fortfarande, jag hör ingenting. Fruktansvärt jobbigt. Självklart är lägenheten totalt upp- och nedvänd när tonåringen fått vara ensam ett par dagar, vad är det för fel på dessa varelser??? Nåja, jag åkte med världens sötaste taxichaufför hem från flygplaten i alla fall. En gammal man, helt oemotståndlig som ville bjuda mig på frukt. Så rar och omtänksam. Mitt hjärta smälte för honom…

Sjuk

Här har man klarat sig från förkylningar och alla andra baciller som kommit till mitt jobb, de flesta där har varit sjuka flera gånger i höst. Men nu var det visst min tur trots allt. Jag är jätte risig och det just i den vecka i månaden jag inte kan vara sjuk. Var tvungen att åka till jobbet idag ändå. Hade en deadline kl. tolv. Blev klar precis på sekunden ungefär. Och imrgon ska jag dra iväg till vårt andra kontor i en annan del av landet, biljetter redan köpta så det är bara att bita ihop. Jag får väl göra som idag, kaffe och treo… NU är jag i alla fall hemma, sitter i min säng i myskläder och ska så göra tills det är dags att sova. Vad det gäller den nya killen så tar jag en dag i taget nu, har inte pratat med honom sen igår. Om jag tar det lugnt så visar det sig nog hur det blir. Jag känner nog att jag inte kan gå in i det här helhjärtat pga en liten rad med frågetecken, och då får det bli så…

Livet

Jag vet inte om min reaktion inför den här nya relationen har att göra med att jag dels har ett stort bagage att dras med, lever med mycket ansvar på mina axlar och ständig tidspress. Då är det lite svårt att bara njuta och leva. Igår fyllde min mor år, och även om hon inte ens kom och grattade mig när jag fyllde år så gjorde jag en middag hemma hos mig för henne. Hon ville nämligen det. Jag hade dessutom ringt en av hennes bästa vänner utan att hon visste om det så det blev en liten överraskning att hon kom. Eftersom vi var tre generationer, min son var också med, så kom vi att prata om hur det var att vara ung på 60-70-talet då de var unga jämfört med idag. För jag märker ju på min son och hans kompisar att  de också är stressade, vi lever i ett hårt pressat samhälle idag. Och det höll min mor och hennes kompis med om. De tycker det var rena himmelriket under flowerpowerperioden jämfört med idag. Det fanns dessutom gott om lägenheter och jobb, saker kostade inte så mycket då. Och människor hade tid. Framför allt hade de tid för varandra. DET saknar jag idag.

Rädsla

Jag är mycket väl medveten om att jag har fått ta alldeles för mycket ansvar vid en på tok för ung ålder. Jag vet att mitt liv ofta inte varit en dans på rosor. Jag förstår att jag har skador och sår från min uppväxt som inte riktigt vill läka. Även om mitt liv fungerar, jag har alltid haft jobb och försörjt mig själv, jag har lyckats uppfostra min son på egen hand i snart 16 år. Jag har FÖRSÖKT ha kärleksrelationer både före min son kom till jorden och efter. Det lyckas jag inte med. Där har jag ett stort problem. Och jag har banne mig ingen aning om hur man löser dem. Kanske tänker jag för mycket, oroar mig för mycket. Igår träffade jag denna nya bekantskap jag gjort. Jag ska inte säga att det inte var trevligt och mysigt. För det var det. Vi var och åt på en restaurang, vi lånade lägenheten med den underbara utsikten över vattnet. Vi sov ihop och allt som hör det till. Det funkar hur bra som helst. MEN, MEN, MEN… Jag KAN inte riktigt koppla av… Jag hör på saker han säger och märker på honom att han vill det här till 100 procent. Som vanligt är jag den största velpottan i världen. Jag vill och jag vill inte alls! Små saker hos honom påminner mig om mitt barns far, då blir jag livrädd och vill fly. Och jag kan inte tänka mig en framtid med honom. Tror jag. Jag vet inte heller hur man gör när man älskar någon. Kan inte ärligt säga att jag någonsin har älskat en man. Jag vet inte… IBland tror jag att jag har älskat. Men just nu känns det som att det har jag inte alls gjort. Jag sitter här med gråten i halsen nu. Och det borde väl inte vara så. Dagen efter jag har träffat honom…

Ikväll

Så om nästan exakt tre timmar ska vi ses. Oj, vad nervös jag blev nu… trodde jag hade mer tid på mig! Men nej, tre timmar och 12 minuter… Jag önskar jag hade kunnat sova i natt så jag hade varit lite piggare. Jag behöver sjukt mycket sömn just nu och har bara sovit fem timmar i natt, kunde bara inte sova. Och det finns väl en liten risk att det inte blir så jätte mycket sömn nu i natt heller… Gud så läskigt, spännande, kul, fantastiskt det ska bli…