Kunde ha varit värre

Det kunde ju ha varit värre faktiskt… det kan det väl alltid. Men det här är inte kul. Jag har tandläkarskräck. Trots det har jag fått stå ut med att dra ut en tand. Efter det fick jag ju inflammation och en hästkur penicilin. Nu är jag klar med penicilinet, men inflammationen är kvar… Jag var på återbesök hos tandläkaren idag och då skulle vi även göra årskontrollen som vi inte gjorde sist eftersom vi bara höll på med tandutdragningen då. Jag har inte haft hål sen jag var liten så jag var inte rädd. Men det måste ju ligga någonting i uttrycket att en olycka inte kommer ensam. Hon hittade tre hål. Det är helt otroligt. Tre hål på ett år varav ett ligger under en gammal amalganfyllning som väl gör det mer komplicerat. Så imorgon och i övermorgon ska jag tillbaka och laga. Det är dessutom inte gratis, och jag har det rätt tufft eknomiskt just nu.

Jag är allt annat än glad idag. Kan någon plocka bort mig från mitt liv…

Söndag i dag

Sista dagen på helgen. Veckorna rusar fram, så även de korta helgerna. Jag har haft en bra helg. I fredags kväll hamnade jag spontant på en jätte trevlig middag hos några grannar två portar bort. Det blev chinamat, vin och irish coffee. Mycket trevligt och lagom väg hem när det var så dags… Igår fikade jag med en vännina på en filt i en park på dagen och var hemma hos en annan vännina på kvällen, lyssnade på musik och drack rött vin samtidigt som vi löste alla jordens problem. Vi är bra på det när vi kommer igång! =) Pojkvännen har jobbat mycket, vi har mest sovit och vaknat tillsammans vilket inte är det sämsta… Sover som en prinsessa med honom. Sonen verkar också ha haft en bra helg, med både nya och gamla vänner.

Apropå sonen som precis har börjat gymnasiet är han superglad och nöjd vilket värmer mitt hjärta enormt. Klassen består av 25 tjejer och 5 killar. Behöver jag säga att han är nöjd med fördelningen… Hans schema gör mig grön av avund. Sovmorgnar varje dag och inte långa dagar. I fredags hörde jag honom säga något jag aldrig hört tidigare. Jag längtar tills på måndag sa han…

Du är jag

Min fina pojkvän och jag pratade häromkvällen. Det var inget allvarligt, men vi småpratade och kom in på vår kärlek. Han sa till mig: Du är jag och jag är du. Det var gulligt sagt tyckte jag. Jag antar att han menar att vi är ett vi nu, det spelar ingen roll vem som är vem. Har aldrig tänkt på det så, men så kan man ju också se det…

En hel arbetsvecka till är avklarad. Den gick förhållandevis bra och rätt lätt. Har inte känt mig så trött på morgnarna när jag varit tvungen att gå upp som jag brukar. Eftersom jag verkligen avskyr att vakna till väckarklockors ljud har jag ställt in mig på att vakna 5-10 min innan den ringer och det har jag gjort. Lustigt det där, men jag har den förmågan. Om jag tänker på att jag ska vakna en viss tid innan jag sover så gör jag det. Men jag törs inte ta det för givet så jag ställer ju alltid en klocka för säkerhets skull.

Nu är det i alla fall fredag och jag är helt och hållet nöjd med förvissningen om en ledig helg framför mina fötter…

Promenad

Om man går ungefär 20 min, en halvtimme från mitt hem kommer man till en fantastisk plats vid vattnet. Först går man igenom ett koloniområde som jag fullständigt älskar, fullt med blommor. Mina morföräldrar hade en kolonistuga så jag är uppvuxen på ett sådant område. Sen kommer man till ett berg och en brygga där det är kvällssol och helt underbart att sitta. Ikväll var en sån skön kväll då jag satt där och filosoferade. Det var flera som badade. Jag önskade att jag haft badkläder med mig också, men det hade jag inte. Så inget kvällsdopp för mig. Men när jag sitter där vill jag aldrig gå hem, det går att vara där hur länge som helst.

Det är mitt lilla smultronställe i storstan…

Positivt

Jag vill skriva ett positivt inlägg. Eftersom jag inte är på topp märks det så klart när jag skriver. Nu ska jag uppbåda all energi för att lyckas skriva ett gladare inlägg. Det kommer kanske inte bli lätt…

Imorse när jag vaknade kände jag mig ganska pigg fast det var väckarklockan som väckte mig. Det var skönt att åka bil till jobbet även om jag älskar att cykla i vanliga fall, men imorse regnade det så jag lyxade lite. På jobbet fick jag ganska mycket gjort och jag unnade mig att åka iväg en sväng till ett köpcentrum med en kollega. På eftermiddagen började solen skina igen och det var en glad överraskning. Nu sitter jag och väntar på att pojkvännen snart ska komma hit och det är ju något som gör mig varm i hjärtat förstås…

Puh… det där var ansträngande, men jag klarade det… =)

En mor

Jag har en mor. Vi har en mycket komplicerad och oftast inte så värst bra relation. Nu är det nästan två månader sedan vi hördes sist. Det känns otroligt jobbigt och tråkigt men det verkar inte som att det går att lösa våra konflikter längre. Jag kan inte ens förstå att det har blivit så här nu. Hon accepterar inte min pojkvän. Jag är en vuxen människa och det finns ingen på denna jord som kan bestämma vem jag ska älska och vara med förutom jag själv. Dessutom vet hon ingenting om honom. Hon känner honom inte. En gång har hon träffat honom, på min födelsedag då hon ignorerade honom totalt. Han var jätte ledsen. Jag har fått höra på omvägar att hon tycker att jag borde leva ensam tills min son blir vuxen och flyttar hemifrån. 

Jag tror aldrig jag hört något så dumt och en sak är helt säker. Så länge hon inte kan bemöta mig med kärlek och respekt har vi ingenting med varandra att göra…

Fina människor

Igår var en deppdag till att börja med. Ville inte vara kvar hemma och sitta och grubbla för mig själv så jag ringde en nära vän. Hon mådde inte heller så bra och vi bestämde att jag skulle komma över. Det gjorde jag och vi drack lite vin och pratade. Hon var deppig över en kille hon är kär i som inte är helt besvarat. De har något slags förhållande men han vill inte att de ska  vara tillsammans vilket naturligtvis gör ont för min vän. Jag har känt mig skeptisk till den här killen efter allt hon berättat om honom, han har grava alkoholproblem och det gör ju inte saken lättare. Så ringde han och de bestämde att även han skulle komma.

Det blev en myckt lyckad kväll och vi hade så trevligt vi tre. min skeptism försvann så fort jag fick träffa den här killen. Det gör mig ont att han inte vill vara tillsammans med min vän och jag hoppas verkligen att han kommer att komma på andra tankar för jag gillade honom verkligen. Och jag tyckte att de skulle passa otroligt bra ihop, jag förstår nu varför hon är så kär i honom och jag hoppas så att han kan få bukt på sina problem och må bra.

Det gjorde lite ont i mitt hjärta när vi senare på kvällen förflyttade oss hem till mig och den här killen fick jätte bra kontakt med min son på en gång. Få människor har den ynnesten hos honom och jag skulle ju önska så mycket att det var så min son kunde bete sig och vara med min pojkvän…

Jag vet inte

Precis så känner jag inför livet. Jag vet inte. Hur ska jag hitta tillbaka till livsglädje? Hur mycket får det påverka mig att ingen av mina föräldrar vill veta av mig? Hur ska jag göra för att kunna känna någon sorts glädje över vardagen? Det är ju här i den jag måste vara. Varför kan jag inte ens känna lycka över att jag har träffat en person som jag älskar? Därför att jag mår dåligt hela tiden antar jag. För att det gått för långt. Jag har känt så för länge och inte tagit itu med det. Kanske. Jag vet ju inte.

Det är lördagsförmiddag och min pojkvän har gått och jobbat precis. Min son ligger och  sover. Jag kokar ägg och brygger kaffe. Ska få äta frukost i lugn och ro. Eller äta… jag kan ju knappt gapa eller svälja pga inflammationen, men det är en annan historia. Det regnar ute och jag tänker inte göra många knop idag.

Jag känner mig så låg men jag vill rycka upp mig. Skulle vilja hitta ett sätt som kan få mig lite, lite gladare bara över lag…

Ännu mer synd om mig

Inte nog med att jag väntade för länge med att gå iväg till tandläkaren. Och inte nog med att jag fick dra ut tanden vilket inte var kul på något sätt. Som grädde på moset har jag även lyckats få en inflammation där tanden satt. Jag är svullen om kinden, kan inte gapa, kan inte svälja och har nu fått penicilin i tio dagar. Det var ett helvete hos tandläkaren idag när jag fick komma tillbaka pga att jag har så ont. De skulle röntga och hur lätt var det att stoppa in den där grejen man måste ha i munnen när jag inte kan gapa? Då fick de spraya med bedövningsspray i hela munnen så jag var helt bortdomnad en bra stund efteråt. Och ont har jag. Hela tiden ont. Kom tillbaka som ett åskmoln till jobbet och ville gå hem. Inte då. Bara jag kan fakturera på mitt jobb och jag var tvungen att vänta på någon som skulle komma med underlag till mig. Jag fick ligga en halvtimme i ett vilrum för att jag mådde så dåligt, innan personen kom.

Men nu är jag hemma. Jag har värktabletter. Jag har penicilin. Jag har något att gurgla med. Det är fredag. INGENTING ska jag göra i helgen. Absolut ingenting. Bara pyssla om mig själv och inte gå ett steg utanför dörren…

Synd om mig

Det är lite synd om mig nu. Tycker jag i alla fall. Jag är hemskt tandläkarrädd. Ikväll har jag dragit ut en visdomstand. Det var första gången jag drog ut en tand. Jag är totalbedövad just nu men tycker ändå jag har ont. Usch. De var tvungna att ta bort den, jag har haft jätte ont i tre veckor. Det var för trångt, den började tydligen trycka på de andra tänderna. Nu är den borta, ska bli skönt när det slutat blöda och jag inte har ont längre. När tandläkaren måste borra eller göra något som det här ikväll lyssnar jag på musik i hörlurar på högsta volym och blundar. Det är enda sättet för mig att stå ut. Jag har kommit på det själv och är nöjd med det, jag låtsas att jag inte är där.

Jag har nu jobbat tre dagar efter semestern. Det är inte vad jag vill göra, men visst börjar jag redan finna mig i att jag ska sitta vid ett skrivbord och stirra in i en dator den största delen av min vakna tid. Så är det. Jag måste dra mitt strå till stacken…