Sista fejden

Så var det gjort. Min trevliga mor och jag rök ihop värre än någonsin idag. Nu är det bevisat. Vi kan inte och kommer aldrig kunna ha en sund relation. Och det är kanske inte så konstigt eftersom hon aldrig klarat av att vara min mamma. Det var vad jag ville ha när jag var liten. Min mamma.

Jag är hemskt ledsen för att det är så här. Men vi har försökt. Jag trodde ett tag att det skulle kunna gå. Men nu vet jag. Ett försök är ett försök.

Jag har mailat henne ikväll och meddelat att om vi ska dela sommarhuset september ut (kontraktet står på mig) så får hon två helger, och jag två. Jag klarar inte under några omständigheter av att vara där samtidigt som henne när hon beter sig som hon gör.

Mitt hjärta blöder just nu. För att livet gör mig så illa ibland. Vad har jag gjort för fel?

Jag undrar…

om alla fått fnatt…? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag inte är på topp. Och det stämmer. Tvärtom, jag mår bara sämre.  En kollega till mig bröt ihop i veckan och började gråta under ett möte med chefen och sin assistent för att hon inte mår bra på jobbet. Fick nyss ett sms av en kompis som skrev att det hänt något, att det var turbulens omkring henne, men hon vill inte tala om vad. Och som grädde på moset… min mor… kommer hit som ett åskmoln i kväll till landet vi hyr gemensamt utan att prata med mig alls. Antagligen för att jag åkte hit utan henne igår. Men saken är den att vi är båda vuxna. Jag åker när jag vill och jag behöver inte dalta med någon som inte bryr sig ett dugg om mig. Så…. vad är det som händer, undrar jag i mitt stilla sinne samtidigt som jag hoppas så innerligt att livet snart tar en snabb vändning till något positivt. DÅ ska jag äntligen le igen…

Fel

Ja, inte vet jag varför… men hela veckan har varit fel. Jag är super trött, jag är stressad, jag är sur. Som tur är tror jag faktiskt att jag kunnat dölja det rätt bra för min omgivning, de ska väl inte behöva lida för att jag tycker allt är skit just nu. Men det tycker jag. Och jag vet inte riktigt var jag ska göra av med mina negativa känslor. Jag vill inte vara med bara. Helt enkelt. Jag vill inte springa runt i det här cirkushjulet längre. Men jag måste ju. Pengar ska in osv. Men det är tungt att dra lasset ensam. Fan anamma. Det är jävligt tungt helt enkelt…

Frankrike

Idag fick jag en av mina bra ideér, jag får ju dem ibland, de handlar alltid om att komma härifrån. Oftast funkar det ju inte, starta bar i Spanien osv…
Men i somras frågade en kollega om vi inte kunde åka till Frankrike en vecka, men det blev inte av. Idag frågade jag henne om vi kanske ska dra iväg en fyradagars i alla fall! I september. Hennes mammas granne kan man hyrlåna något hus eller lägenhet av, och nu ska hon kolla upp det.
Åhhhh… jag, Frankrike, rött vin, stranden, havet… Jaaaaaa….

Då så

Men då så – då är allt som vanligt igen då. Har jobbat en vecka. Är redan inne i karusellen igen. Jobba, handla, laga mat, tvätta, sova, träna. Men allvarligt – var det allt? Jag vägrar. Nu om någonsin måste ett mirakel ske. Någon klok person skulle säkert kunna påpeka antingen att så här ser vardagen ut, eller om ett mirakel ska ske är det bara jag som kan ordna det. Ok. Då ska jag tänka ut ett mirakel. Snart. Jag meddelar när jag har tänkt klart och fixat till det…

Rosa

Där jag är just nu är himlen alldeles rosa. Eller det är nog snarare molnen som är rosa. Tänk om man kunde få ligga på ett av de där rosa molnen och filosofera lite… Vore skönt tror jag. Det är kallt ute ikväll, men jag är envis. Vill sitta ute. Men kläder måste man ha på sig, både tröja och brallor. Jag är inte på världens bästa humör idag. Lite trött sen igår. Men det är ok, ingen katastrof.

Pumor

Ikväll kommer en av mina äldsta vänner hem till mig på middag. Alltså, hon är inte äldst, hon är en av dem jag känt längst. Hon bor inte långt ifrån mig, men ibland dröjer det alldeles för länge mellan gångerna vi ses. Så har det varit i sommar, så jag ser jätte mycket fram emot att träffa henne. Det är något visst med gamla vänner, vi brukar säga att vi är som gamla sköna tofflor man kan dra på sig… Man vet var man har varandra, man har en historia tillsammans och man kan bara vara.

Sen går vi väl ut i Stockholmsnatten, glider omkring som två pumpor och kollar om det finns några roliga killar att leka med…

Snett

Ibland blir jag galen på ledningen på mitt företag… en skock män som är värre än kärringar, de snackar skit och de vet inte vad de eller någon annan på företaget pysslar med…

Igår fick jag ett mail av en kollega i ett annat land att hon hade för lite att göra och hon frågade om hon kunde hjälpa mig. Jag brottas ju fortfarande med sviter efter att jag hade för lite att göra i cirka ett år på det här företaget så jag skulle aldrig lämna ifrån mig en enda arbetsuppgift. För det har jag lärt mig – att ha för lite att göra ger omvänd stress. Självklart är det hemskt när man har för mycket men att vakna på morgonen och tänka ”hur i h-e ska jag få den här dagen att gå…” är nästan eller är lika illa.

Men jag har en kollega som har absolut för mycket att göra hela tiden så för att ta vara på erbjudandet så skrev jag att hon kanske kunde hjälpa henne istället, för jag behövde ingen hjälp.

Sen fick jag höra att dessa mail skickats runt och visats högre upp, och så ifrågasattes en assistent som börjat med att hjälpa två av dessa avdelningar, och det ena ledde till det andra. Och herrarna började kackla värre än hönor.

Summan av kardemumman är att personen som ville hjälpa till får absolut inte hjälpa personen jag föreslog. Och den personen kommer som vanligt få ligga efter med allt och vara stressad…

Logik? Nej, inte på det företag jag arbetar på…

Moona

Det finns tillfällen när någon berättar något för en och man skrattar så man gråter, när man sedan vill dela med sig till någon annan är det inte säkert att det är lika roligt. Så kan det vara i det här fallet, men det gör inget för visst är det underbart när man får skratta så man håller på att trilla av stolen?

Igår ringde en kompis till mig när jag satt på jobbet, hon var i min hemstad. Hon och en väninna ville åka till en småstad, gå ut där och sova på hotell en natt. Hon frågade mig om tips och jag föreslog staden där jag kommer ifrån för det är en söt sommarstad. De var jätte nöjda, hade dessutom fått massor av uppmärksamhet när de gick ut på kvällen, killarna ser direkt när det kommer några de inte känner igen, så det hade bjudits på whiskey, och de hade blivit visslade på till och med.
När de ringde till mig var det dagen efter, de var lite bakis och gick en sväng på stan som riktiga turister med karta i handen för att leta upp något ställe.

Då kommer en bil körandes bara en liten bit framför dem och till flickornas stora förvåning moonar en av killarna. Det var inte någon läcker liten stjärt även om de inte kunde sätta ålder på den, och den var groteskt nära. Tjejerna kunde inte för sitt liv förstå varför detta hände.

När de således ringde till mig och berättade detta skrattade jag så tårarna rann, dels för att min kompis skrattade så mycket själv och dels sättet hon uttryckte sin förvåning på. Jag såg dem framför mig, snygga Stockholmstjejer med karta, och så de där bönderna som tydligen inte har förändrats ett dyft sen jag bodde där, så osmakliga så de kommer på att moona för två turister en vanlig tisdagsförmiddag. Ja, det var bara så absurt. Roligt.

Jag skrattade så mycket så en kollega flera rum bort kom in till mig skrattandes och ville veta vad som var så roligt…

Vacker

I morse var det ju dags igen. Att gå upp i ottan. I en okristlig, orimlig tid. Så det gjorde jag. Jag var på väg förbi min sons rum när jag stannade upp. Och bara tittade. Han låg där och sov sött. Han har fortfarande en vecka kvar av sitt välförunnade sommarlov. Och jag såg hur underbart vacker han är. Jag blev stående som en mor gör när hon tittar på sin lilla bebis, beundrande när han eller hon ligger med sin nalle i ett fast grepp under armen. Men min son är 15. Han sover inte med nalle. Men han låg så fridfullt och sov med ena handen under hakan. Och jag insåg ännu en gång hur fin han är. Vacker som en ängel. Jag önskar honom verkligen allt gott i hela världen. Jag skulle definitivt kunna gå genom eld och vatten för den killen.

Och om det inte vore för att jag måste ge mig ut och försörja oss skulle jag nog blivit stående där hela dagen och bara tittat på honom…