Belysning

Nu minsann har alla brassat på här med belysning. Många balkongräcken tindrar och i de flesta fönster lyser adventsljusstakarna. Här också. Det är väl det enda som är mysigt nu i denna kolsvarta årstid alla dessa ljus. En av mina kollegor ska åka till Thailand på fredag. Är jag avundsjuk? Nej. Inte alls… Suck. Han och hans tjej ska ha sex på toaletten på flygplanet påstår han. Vad kallas det, 10 000 meters-klubben? Jag förstår inte riktigt vitsen med det hela, men det kanske bara är jag som är tråkig? Jag måste säga att jag hellre skulle ha sex när jag kom fram, ifred på hotellrummet, kanske med en vidunderlig utsikt över havet… Nåja, inte mitt bekymmer. I am not going anywhere…

Nu, efter en hård arbetsdag och sen en sväng på gymet väntar matlagning och tvättstuga…

Tänt ljus

Här sitter jag och har ätit en mycket sen frukost, kaffekoppen står bredvid och jag har tänt det första ljuset i advent. Jag har ett litet gnagande samvete att jag inte gick upp första gången jag vaknade idag och tränade. Men det kanske finns en mening med det också. Att jag skippade träningen idag. Det är i alla falla strålande sol ute så jag ska snart dra iväg på en proemenad tänker jag.

Helgen har varit socialt betingad. I fredags kom en kompis till pojkvännen hit och vi hann med både att gå ut en sväng på en bar och sen vidare på en konsert. Det blev sent, vi var inte hemma förrän kl fyra på morgonen, då var jag mer död än levande. Igår var jag hemma hos en granne två hus bort, vi drack vin och åt ost och kex. Det var mysigt. Och så var den helgen slut. Nej, inte riktigt. Jag ska inte glömma att jag har en hel dag kvar.

Så där – det var en liten rapport från mitt liv här från storstaden, ha en skön första advent!

Borde inte älta…

Jag har inte skrivit så himla mycket om min mamma på min blogg, men hon har ju dykt upp ibland. Aldrig i några positiva ordalag tror jag. Och jag ska väl kanske bara lägga vår relation bakom mig, men av någon anledning tänker jag en hel del på hur vi haft det på sista tiden. Kanske är det känsligare just nu eftersom jag måste konfronteras med henne på julafton vilket jag verkligen bävar inför.

Jag undrar lite över hur någon är funtad som lämnar en tolvåring ensam i en lägenhet. För alltid. Hon har alltid skyddat sig med att mina morföräldrar bodde ju i samma trappuppgång. Ja. Det gjorde de. Men jag bodde ändå ensam. Jag sov ensam. Jag åt hos dem. Umgicks med dem. Men faktum kvarstår. Jag har bott själv sen jag var tolv. Jag fick aldrig en chans att flytta hemifrån. Det gör man oftast i 18-års åldern. Men då hade jag ju redan bott själv i sex år. Min mamma flyttade tio mil från mig innan jag blev tonåring, vi har aldrig bott ihop sen dess.

Jag slåss mot gamla demoner varje dag. Visst har jag blivit självständig. Jag klarar mig i alla väder, jag vet precis hur man gör för att klara sig själv. Men det tunga ansvar jag blev pålagd alldeles för tidigt har präglat mig. Och av någon anledning gör det extra ont just nu allt som hänt för så länge sen. Den ilska och sorg som jag har burit med mig mot min mor ända sedan barnsben kommer jag alltid få bära med mig eftersom hon vägrar ta itu med den.

Det finns jätte mycket som jag skulle vilja säga till min mamma men som aldrig kommer att bli sagt. Ibland, som t ex idag, försöker jag få ur mig lite av det, och eftersom jag vet att hon inte går att prata med skickade jag ett sms. Behöver jag tala om att jag inte ens fick ett svar…

Svek

Undrar hur man gör för att hantera svek. Vi pratade mycket om det hos min kurator i veckan. Den som svikit mig allra mest och gång på gång igenom hela mitt liv är ju min mamma. Tyvärr har min besvikelse på henne och hennes sätt till slut gjort att jag klarar inte av att ha en relation med henne längre. Jag tycker hon bara blivit värre och värre med åren i sitt sätt att döma mig, kritisera mig, visa att hon inte accepterar mig som person. Min kurator som alltid träffar så rätt uttryckte det med att jag när jag försökt få kontakt med henne är det som att jag kastar en boll. Om hon fångat den och erkänt hur det har varit så hade vi kunnat kasta bollen mellan oss och kommit någonstans. Men jag kastar en bumerang varje gång. Den slår bara tillbaka på mig själv eftersom hon inte tar emot den. Det gör ont fast jag försöker hantera smärtan. Jag kommer aldrig att förstå mig på henne, det är ingen idé att jag ens försöker. Vi är så olika som två människor bara kan bli. Som natt och dag. Jag är i alla fall glad att jag inte blivit som hon. Att jag inte stött bort min son. Lämnat bort honom. Att jag klarat av mitt föräldraskap och inte gjort samma misstag som hon.

Det är hemskt. Jag älskar inte min mamma. Jag tycker inte ens om henne längre. Jag skulle vilja göra det. Jag skulle vilja kunna göra det. Men det går inte. Jag gör det helt enkelt inte…

Oinspirerad

Det går på rutin just nu. Jobbet, relationen, träningen. Allt. Jag går upp, gör det jag ska. Går och lägger mig. Utan att känna någon direkt glädje. Har lite vaga drömmar om att kunna leva annorlunda en vacker dag. Men inte vet jag hur det kommer att bli. Jag kan bara hoppas att det inte alltid kommer att kännas så här. Och gå på rutin. Snart är det helg. Det är ju för väl att det finns två dagar i veckan jag slipper gå upp i ottan i alla fall. Det är skönt att sova på morgonen.

Den vaga drömmen: Jag får sova så länge jag vill. Där jag vaknar är det alltid varmt och solen skiner. Det finns ingen stress. Jag mår bra. Är fri och helst ledig. Får göra det jag vill och som faller mig in. Jag ser det framför mig nu. Det lilla huset vid havet. Med veranda. Jag står där med en drink i handen och spanar ut över vattnet. Småler. Någon finns vid min sida. Vi är lyckliga…

Liten överraskning

Jag känner verkligen hur inrutat och småtrist jag lever när jag blir så glad över små saker. Nog för att en kompis har sagt att det är en av de saker hos mig hon gillar, att jag uppskattar det lilla i livet. I alla fall så fick jag en liten glad överraskning i morse. Jag var nämligen extremt duktig och åkte till gymet så jag var där kl sju. Alltså innan mitt jobb. En kollega mötte jag upp, annars hade jag nog aldrig kommit iväg. Jag ser i ögonvrån att det dukas upp till frukost i ett rum bredvid. Jag undrar vad man behöver för VIP-kort för att få frukost på gymet, men det visar sig att det är en lite trevlig extragrej de bjöd på imorse samt nästa fredag. Så efter avslutat pass var det bara att sätta sig vid dukat bord. Yoghurt, flingor, kaffe, frukter, mackor… så lyxigt! Och jag blev jätte glad. Det gjorde de bra!

Annars har jag jobbat hårt idag, varit på ansiktsbehandling hos min kompis syster som öppnat en egen salong (det är också lyx!), lagat mat och nu har jag kastat mig ner i min soffa. Ett glas vin hade varit riktigt gott… måste handla tills helgen. Finns ingen alkohol hemma.

I natt var det synd om min pojkvän. Varje gång han somnade drömde han att hans döda mamma satt bredvid vår säng. Flera gånger vaknade jag av att han satt upp mot sänggaveln. Jag var för trött för att engagera mig, somnade om hela tiden. Men imorse berättade han att han inte sovit en blund. Jag sa i alla fall att jag tror att hon bara saknar honom och vill se att han mår bra. Hoppas hon låter honom sova inatt bara…

Tisdag redan över…

Imorgon har halva veckan redan gått och jag fattar som vanligt inte var tiden tar vägen. Inte har jag haft tillgång till dator här hemma heller sen i söndags. Jag är trött. Riktigt trött. Det är kolsvart ute som vanligt och jag kan inte riktigt förstå hur jag ska orka med den här årstiden. Den är liksom inte riktigt upplyftande tycker jag… Ibland undrar jag lite över meningen med livet även om jag vet att det är fel tänk.

Jag ska rycka upp mig. Snart. Jag lovar…

Önskar alla en skön tisdagskväll!

Fridfull söndag

Precis så känns det. Lugnt inom mig och lugnt utanför. Jag är uppe ganska tidigt idag och det verkar ingen annan i världen vara. Skönt. Jag uppskattar ensamhet mer och mer. Nu ser jag att två grannar mittemot redan har satt upp julstjärnor i fönstren. Lite tidigt kanske, men det gör väl inget. På spisen kokar ett ägg och kaffet har precis blivit klart. Sonen sover sött och pojkvännen har stuckit iväg för att repa. Vi hade en lugn kväll igår . Var bara hemma och gjorde absolut ingenting. Han satt och kollade youtube-klipp på datorn och jag låg bredvid och läste. Jag läser jämt, älskar det. Nu har jag fått tag i en bok som heter ”Taxi” Det är Alexandra Pascalidou och jag tror det är hennes debutroman. Hennes sätt att skriva tilltalar mig, det är en fin liten bok. Någostans i bakhuvudet vet jag att imorgon är helgen slut igen. Det är helt absurt att helgerna går så fort men inte mycket vi kan göra åt saken.

Uppdatering kring jakten på min försvunna ”släkting”: Det står still. Telefonnumren i Frankrike gav ingenting och jag har tyvärr inte den blekaste aning om hur jag ska gå vidare…

Samma tanke

Jag ringde en väninna som bor i huset bredvid mitt för att fråga om vi skulle ta en promenad. Det var ett tag sen sist. Hon skrattade förvånat när jag ringde för hon stod precis med telefonen i handen och skulle ringa mig och fråga samma sak. Vi har nu varit ute ett par timmar, fika har vi också hunnit med. Det var skönt.

Igår kväll hamnade jag hos en granne där vi drack en massa vin och jag blev kvar till klockan tolv. Jag skulle gått på en fest med pojkvännen men det orkade jag inte. Eftersom jag  är förkyld var tanken att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt.

Imorgon fyller min mamma 60 år och tydligen har hon avsagt sig all uppvaktning. Om vi hade varit sams är jag övertygad om att hon i alla fall hade velat gå ut och äta med mig och min son. Men det här tysta kriget hon för mot mig ska visst fortgå. Då får det väl vara så då…

Nu ska jag ta min vanliga runda bland er andra bloggare, eftersom jag inte hunnit med de sista dagarna är jag nyfiken på hur ni har det! Vi ses snart…

Hemma igen

Efter min lilla Göteborgstrip är jag åter hemma igen. Tyvärr börjar jag bli förkyld, jag fryser jätte mycket och är täppt. Jag hade det bra där borta även om det som alltid gick så himla fort, det är inte mycket man hinner på ett dygn. Det var i alla fall superskönt att komma bort och bara få vara ensam igår kväll i alla fall. Jag sov som en stock hela natten utan att vakna en enda gång, annars kan det ju bli så när man sover på ett nytt ställe.

Imorgon blir det järnet på hemmaplan jobbmässigt, sen mina vänner… sen är det äntligen, äntligen helg igen! Halleluja…